När den mentala styrkan sätts på prov...
Vad jag såg framför mig…
Påväg till tåget i god tid. Hinner handla lite snacks, ingen stress. Kliver på tåget och får plats i rätt riktning, som jag bokat. Dessutom på ett av de nya snabbtågen. Nytt och fräscht. Jag slår mig ner, andas ut och ska bara njuta av att vara påväg. Kanske gå till bistron, köpa ett glas vin och börja läsa min nya bok. Stanna upp lite då och då, titta ut och njuta av ett grönskande Sverige som sveper förbi. Det är sådär grönt som det bara kan vara när träden slår ut. Jag kanske tar en lite lur och innan jag vet ordet av har jag anlänt i Göteborg…
Vad jag möts av…
Ett hav av killar i 11-15 års ålder som ska iväg på någon Cup. Det är barn, väskor och föräldrar överallt. Hela vagnen är bokad till dem, hela vagnen förutom just min plats… Vid ett tillfälle är en förälder dessutom mycket tveksam till om jag faktiskt sitter på rätt plats? (Tro mig, jag med!) Men visst det visar sig att det är den enda platsen de faktiskt inte har i denna vagn. Ljudvolymen är långt ifrån det jag hade önskat och sett framför mig. Det luktar av 10 olika chipssorter och matsäckar och ingen har för avsikt att sitta på sin plats. Jag hoppas för allt i världen att jag inte behöver gå på toaletten… Vid tågets första stopp frågar ett av barnen om vi är framme nu, då är det över 2 timmar kvar. Jag förstår att resan kommer bli långt ifrån det jag har sett fram emot.
Så vad gör man?
Det är alltid vanskligt med förväntningar på situationer som man själv har liten inverka på och makt över. Det är klart att man kan ha önskningar om hur man vill att det ska bli. Man kan ju också föreställa sig det värsta och sedan bli glatt överraskad. Och är man riktigt petig så hade jag faktiskt kunnat betala lite mer för min biljett och boka en lugn vagn eller första klass.
Antingen spenderar jag resten av resan med att vara irriterad och frustrerad över allt som görs, sägs och äts. Målar upp diverse scenarion i mitt huvud där jag...
Jag har två val.
Antingen… så spenderar jag resten av resan med att vara irriterad och frustrerad över allt som görs, sägs och äts. Målar upp diverse scenarion i mitt huvud där jag pratar med föräldrarna om att de kanske vänligt kan säga till barnen. Skäller på mig själv för att jag inte bokade en annan biljett. Låter frustrationen ta över, andas ytligt och huvudvärken är ett faktum.
Eller… så gillar jag läget. Tar ett djupt andetag, slappnar av och ser det för vad det är. Ett gäng väldigt glada barn/ ungdomar som ska iväg på äventyr. De spelar spel, pratar med varandra och verkar så peppade för denna tågresa och den väntande cupen. Jag börjar prata med en mamma som sitter bredvid mig. Hon oroar sig lite för hur jag har det mitt i allt detta. Jag bara skrattar och säger det är lugnt. Hon berättar om deras kommande helg i Göteborg med basketcup och Lisebergsbesök och att det är flera som aldrig åkt tåg så långt förut. Stora förväntningar och mycket pirr. Det visar sig att jag faktiskt känner igen några av barnen och jag förstår att de kommer från en skola jag tidigare arbetat på. Vilket sammanträffande. Mamman blev lättad över min inställning och att jag faktiskt har förståelse för situationen.
En värdslig sak.
För vissa kanske detta är en värdslig sak men för mig är det inte det. Verkligen inte. Förståelse för situationen kan jag ha för att jag har tränat min mentala styrka, jag vet att fokus och perspektiv är allt och för att ingenting blir bättre av att man surar eller tycker synd om sig själv. Jag kan faktiskt komma på en mängd andra scenarion denna resa som hade varit 100 gånger värre.
Om några timmar är jag framme hos min älskade mamma och Lennart, och där VET jag exakt vad som väntar. En helg full av lugn och ro, mys, god mat, härliga samtal och långa promenader. Så detta är, trots allt en värdslig sak.